Den här artikeln är en del av vår korta serie "Tvätt genom tiderna". Förra gången tog vi en snabb titt på tvättens fascinerande utveckling genom århundradena. I den här andra delen diskuterar vi de tidigaste bevisen på klädtvätt som historien har lämnat efter sig. Ha det så trevligt!

Förhistoria

Per definition föregår den förhistoriska perioden den nedtecknade historien. Det innebär att våra förfäder tyvärr inte har lämnat efter sig några praktiska tips om hur man tvättar skinn från ulliga mammutar. Men avsaknad av bevis är inte bevis för avsaknad och vi vet att de nyckelfaktorer som krävs för att tvätta fanns med redan i förhistorien:

Förhistoriska människor hade i allmänhet tillgång till naturliga rengöringsmedel som sand, aska eller animaliskt fett, liksom till växter med tvålliknande egenskaper; de hade tillgång till vatten i form av floder, sjöar och naturliga källor; de hade tillgång till stenar och trä som de kunde slå eller gnugga kläderna med för att bryta ner fläckar; och de hade tillgång till varmt solsken för torkning utomhus. Trots detta innebar den tidens nomadiska och ofta osäkra livsstil sannolikt att det inte var någon större angelägenhet att ha rena kläder.

Antiken

Forntida civilisationer var mer intresserade av hygien än sina förhistoriska föregångare. De gamla babylonierna verkar ha varit de första som använde naturlig tvål; det tidigaste receptet finns inskrivet på en lertavla från cirka 2800 f.Kr. De forntida egyptierna använde tvål gjord av en kombination av animaliska och vegetabiliska oljor och salt, tillsammans med natron, en mineralalkali som fungerade som ett reningsmedel. I det forntida Kina tvättades kläderna med aska från växter och snäckor, som fungerade som ett starkt naturligt tvättmedel.

De gamla grekerna värdesatte renlighet högt och anses ha uppfunnit en mycket tidig form av dusch, men det var romarna som slutligen gav tvålen dess namn. Enligt legenden blandades regnvatten som rann ner från berget Sapo, där djur offrades, med djurfett och träaska till en blandning som visade sig vara välgörande för kläder och hud.

Men romarna stannade inte där - de utvecklade också föregångaren till tvättomaten. I dessa så kallade fullonicas blötlades smutsiga kläder i stora bassänger fyllda med vatten och urin, vars höga ammoniakhalt fungerade som ett naturligt rengöringsmedel, tillsammans med natron och olika typer av lera. Arbetare som kallades fullones trampade på kläderna medan de låg i blöt för att få ut så mycket orenheter som möjligt. Därefter vreds plaggen ur, soltorkades, borstades och kunde till och med blekas med hjälp av en fin vit krita som kallades cimolisk jord.

Sammanfattningsvis kan man säga att även om den tekniska utvecklingen har gjort tvättprocessen snabbare och mer praktisk än den en gång var, så har själva processen funnits nästan lika länge som kläderna.